Let your heart decide...

Låten och bandet här ovan är någonting som har följt mig genom hela min skoltid från att de debuterade med just denna låt när jag var i mellanstadieålder och vidare uppåt under skolåldern.
Budskapet de står för var något som kom att bli väldigt viktigt för mig då jag själv alltid varit lite av en estet-tjej. Redan i mellanstadiet klädde jag mig med nitbälte och fick färga en rosa slinga i luggen för mamma och efter det följde år av att pröva olika stilar, musik och liknande.

Det var inte inte speciellt accepterat i min klass vid den tidpunkten och utan att dra upp en allt för lång historia så blev vad som började med skratt åt mina kläder och min hårfärg någonting som mynnade ut i en ganska grov form av mobbing och det som kändes nästan jobbigast för mig då var att lärarna gjorde inget. Verkligen ingenting. Jag fick ibland till och med känslan av att jag nästintill fick "skylla mig lite själv" då jag valde att sticka ut i en liten klass på en småstads mellanstadieskola där det annars var en väldigt homogen jargong som rådde.

Jag ska inte säga att jag klandrar mina lärare idag, för jag kan själv tänka mig att det inte är särskilt lätt att varken upptäcka eller agera. Men jag kan säga med största säkerhet att jag kommer vilja göra allt som står i min makt för att ingen elev ska behöva känna skuld eller skam för att den väljer att ha sin egen stil på min skola.
Hur är jag inte helt säker på än, men jag hoppas att jag under lärarutbildningens gång och senare även under början på mitt arbetsliv kommer att samla på mig de kunskaper och erfarenheter jag behöver för att upptäcka mobbing och elaka kommentarer i tid.

Hur tänker ni kring dethär? Har någon av er varit med om något liknande? Hur tänker ni kring hur vi som lärare kan skapa ett klimat där alla känner att de får vara sig själva både när det gäller klädstil och annat?

"Because ridicule is no shame
Oh it's just a way to eclipse hate
It's just a way to put my back straight
Oh it's just a way to remain sane."