Själv hade jag svårt för skolan när jag var liten, och just det där med att sitta still och hålla koncentration för det som skulle göras, var oftast kämpigt. Ofta så klarade jag av att sitta i fem minuter och sedan hoppade jag upp och städade på bänkarna och det grundades i att jag upplevde många gånger att omgivningen var rörig. Hade man kunnat sortera ut saker ifrån klassrummet och göra miljön enkel så kanske förutsättningarna hade varit lite bättre.
Men värst är nog minnena från vår pedagog som var anställd på skolan.
Glömmer aldrig de dagarna jag och två killar i min klass (oftast vi) fick gå till en pedagog som var själsfrände med Hitler (tror jag), utsättes oss för en hel del kränkningar och personliga påhopp.
Hon stod där med sitt stora orange hår och röd om kinderna av frustrationen som oftast växte varje gång vi sa "jag förstår inte".
Att gå till pedagogen på den tiden var väldigt utpekande. ALLA visste, sköter man sig inte så får man gå till pedagogen. Många klarade ju att sköta sig, förutom vi med lite andra personliga egenskaper. Vi såg det som bestraffning att gå dit.
Istället för att pedagogen skulle stärka oss, så tryckte hon ner vår självkänsla totalt, och vi tre som satt hos henne i det lilla rummet intill rektorn gick alltid med huvudet nedåt när vi gick tillbaka till klassrummet. Att möta blickarna från övriga klasskamraterna när man kom tillbaka var allt annat än roligt.
Otroligt tragiskt att ingen av de vuxna förstod detta. Precis som Morgan Alling själv uttrycker, så sa man som barn att allt var bra när någon fråga. Man skämdes för att gå dit men skammen efter man varit där var värre än värst. Och man gjorde allt för att dölja dem känslan.
Samtidigt helt otroligt av min ordinarie lärare för att hon aldrig upplevde att vi aldrig gav några positiva resultat när vi hade varit där. Hur tänkte hon?? Vet bara att hon sa vid kvartsamtalen att "Marika sköter sig så bra". Jag vet hur jag tänkte som 8åring. "varför ljuger hon?"
Det kändes ofta som de vuxna i skolvärlden aldrig ifrågasatte varandras jobb, utan var och en skötte sitt.
Jag brukar oftast jämföra en med adhd och en som har ett fysiskt handikapp för att skapa en lätt förståelse för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Inte ber du en blind människa att "titta noga" eller någons som sitter i rullstol "gå rakt". Du kan aldrig be ett barn som har koncentrationssvårigheter "sitt still".
Ge barnet något som skapar nyfikenhet och fånga upp något intresse som barnet har. Är det läsning, kolla vad barnet gillar att göra, be barnet läsa om det och skriv om det sen. Det kan jag garantera att det sätter fart på både läsningen och skrivandet.
Många pratar om att det är viktigt att "sätta regler även för en med adhd", tro mig, jag vet.
Är det något de kan så är det dem uppsatta reglerna. Det gäller bara för dig som lärare, att ligga steget före. För ett barn som trotsar en regel är väl medvetna om vilka regler som finns.
Tack för mig och hoppas det inte var allt för uttråkande!!
Marika Ericsson
(Alling 2010)
http://s.coop/adhd
