Själv hade jag svårt för skolan när jag var liten, och just det där med att sitta still och hålla koncentration för det som skulle göras, var oftast kämpigt. Ofta så klarade jag av att sitta i fem minuter och sedan hoppade jag upp och städade på bänkarna och det grundades i att jag upplevde många gånger att omgivningen var rörig. Hade man kunnat sortera ut saker ifrån klassrummet och göra miljön enkel så kanske förutsättningarna hade varit lite bättre.
Men värst är nog minnena från vår pedagog som var anställd på skolan.
Glömmer aldrig de dagarna jag och två killar i min klass (oftast vi) fick gå till en pedagog som var själsfrände med Hitler (tror jag), utsättes oss för en hel del kränkningar och personliga påhopp.
Hon stod där med sitt stora orange hår och röd om kinderna av frustrationen som oftast växte varje gång vi sa "jag förstår inte".
Att gå till pedagogen på den tiden var väldigt utpekande. ALLA visste, sköter man sig inte så får man gå till pedagogen. Många klarade ju att sköta sig, förutom vi med lite andra personliga egenskaper. Vi såg det som bestraffning att gå dit.
Istället för att pedagogen skulle stärka oss, så tryckte hon ner vår självkänsla totalt, och vi tre som satt hos henne i det lilla rummet intill rektorn gick alltid med huvudet nedåt när vi gick tillbaka till klassrummet. Att möta blickarna från övriga klasskamraterna när man kom tillbaka var allt annat än roligt.
Otroligt tragiskt att ingen av de vuxna förstod detta. Precis som Morgan Alling själv uttrycker, så sa man som barn att allt var bra när någon fråga. Man skämdes för att gå dit men skammen efter man varit där var värre än värst. Och man gjorde allt för att dölja dem känslan.
Samtidigt helt otroligt av min ordinarie lärare för att hon aldrig upplevde att vi aldrig gav några positiva resultat när vi hade varit där. Hur tänkte hon?? Vet bara att hon sa vid kvartsamtalen att "Marika sköter sig så bra". Jag vet hur jag tänkte som 8åring. "varför ljuger hon?"
Det kändes ofta som de vuxna i skolvärlden aldrig ifrågasatte varandras jobb, utan var och en skötte sitt.
Jag brukar oftast jämföra en med adhd och en som har ett fysiskt handikapp för att skapa en lätt förståelse för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Inte ber du en blind människa att "titta noga" eller någons som sitter i rullstol "gå rakt". Du kan aldrig be ett barn som har koncentrationssvårigheter "sitt still".
Ge barnet något som skapar nyfikenhet och fånga upp något intresse som barnet har. Är det läsning, kolla vad barnet gillar att göra, be barnet läsa om det och skriv om det sen. Det kan jag garantera att det sätter fart på både läsningen och skrivandet.
Många pratar om att det är viktigt att "sätta regler även för en med adhd", tro mig, jag vet.
Är det något de kan så är det dem uppsatta reglerna. Det gäller bara för dig som lärare, att ligga steget före. För ett barn som trotsar en regel är väl medvetna om vilka regler som finns.
Tack för mig och hoppas det inte var allt för uttråkande!!
Marika Ericsson
(Alling 2010)
http://s.coop/adhd
Det var absolut inte uttråkande Marika! Berättelser från egen erfarenhet är otroligt intressant och både styrker och ger perspektiv till det vi läser. Du tar bland annat upp att det är viktigt att lärare granskar varandra och inte bara "sköter sitt". Det verkar vara ett väldigt känsligt ämne men otroligt viktigt. Att ge en kollega negativ kritik i sin lärarroll måste vara otroligt jobbigt och ett öppet klimat i arbetslaget bör ju vara a och o i det här fallet. Tänker att man i det här läget istället lägger fokus på de barn man kan hjälpa genom att ta tag i beteenden hos kollegor som man anser kan vara till skada för vissa barn. Det kanske kan göra valet att komma till tals i ämnet lättare och mer motiverat för en själv. Hjälper man i alla fall ETT barn att slippa en dålig självkänsla på grund av fel bemötande av vuxna, så är det ju värt det tycker jag.
SvaraRaderaTack Lisa.
RaderaVar rädd att den långa texten skulle skapa allt för många gäspningar =D
Min tid på låg och mellanstadiet(1990-1996) var långt ifrån bra. Men jag är absolut inte bitter över det idag. Jag ser det som en erfarenhet. En erfarenhet som förhoppningsvis gör att jag aldrig skulle utsätta ett barn för det jag blev utsatt för.
Att våga kritisera en kollega är nog inte lätt, precis som du säger, och ett öppet klimat är verkligen a och o.
Tack för inlägget :)
Tack för att du delar med dig Marika. Alltid intressant att få höra andra människors erfarenheter och minnen från sin skolgång. Synd att dina erfarenheter av skolan inte är ljusare. Jag kan tänka mig att dina minnen från din skolgång är en motivation nu när du läser till lärare? Tror tyvärr att det gått till så som du beskriver, på många skolor. Känns som man har hört det allt för ofta och det gör att jag får ont i magen. Viljan av att kunna förändra och förbättra är en stor motivation för mina studier. Jag tror att du kommer ha stor nytta av dina erfarenheter när du blir lärare. Tack igen för ditt personliga inlägg / Karin
SvaraRaderaExakt, det pushar på motivationen extra mycket när man känner sig lite trött. Jag ser redan de här barnen som "behöver mig" haha..
RaderaJag hoppas att detta inlägg får något sådär att människor som läser detta får en att tänka till lite extra. Speciellt nu när vi läser till lärare allihop så känns det extra viktigt =)
Tack så mycket för ditt inlägg =)
Precis som tidigare kommentarer vill jag tacka för ett uppriktigt och genuint inlägg från ditt eget liv. Det är alltid mest intressant läsning! Det är ju ett oerhört dilemma man ofta står inför, vare sig barnet fått en diagnos eller inte, hur man på bästa sätt ska hantera elevers koncentrationssvårigheter samtidigt som man driver, hjälper, intresserar och de andra i klassen. Det tåls att tänka på om och om igen! Men jag tycker det är så tråkigt att höra vad du fått uppleva under din skolgång. Samtidigt gläds jag åt att du valt att faktiskt ha skolan som framtida arbetsplats. Du kommer kunna ge dina elever och kollegor förståelse och tips i säkert ännu större grad än många av oss andra. Vi är alldeles för många i skolan som hade det alldeles för lätt i skolan, och jag måste erkänna att jag ibland får kämpa för att förstå allt det jag inte själv varit med om. Lärare som övervunnit sina svårigheter är guld värda! Jag beundrar ofta min man som trots många tuffa erfarenheter från skolan som led av sin dyslexi valt att återvända till skolans värld för att hjälpa de elever som har det allra tuffast. Hatten av för er!
SvaraRaderaTack för att du läst och skrivit ett inlägg!
RaderaOftast så är vår utsatthet vårt inre driv som gör att vi oftast känner en skyldighet att hjälpa andra så de inte hamnar i samma situation. Tror jag. Det känns så.
Tusen tack :)
Tack för att du berättar Marika!
SvaraRaderaGud vad man lär sig mycket av att lyssna och läsa om andra.
Att ligga steget före är inget som jag tidigare har tänkt på. Det ska jag verkligen ta med mig in i framtiden.
Men, är det vanligt att barn med ADHD använder fult språk?
Det är något som förekommer väldigt ofta i det fallet jag skrev om på våran blogg.
https://pedagogerikarlstad.blogspot.se/2016/11/att-inte-bli-forstadd.html?showComment=1479932562310#c8367100834792434694
Jag ska inte uttala mig för mycket om det, då jag utgått från enbart personliga erfarenheter. Men jag brukar tänka att ett barn som har adhd, har de både i "kroppen och i munnen". Lika som att de kan gå fort i svängarna så hoppar det lika lätt ur en groda ur munnen. Förstår du vad jag menar? och de där med fula ord fastnar lite väl hårt, har du väl lärt dig ett fult ord så kan det vara svårt att släppa taget om det. Det kan hända att ordet missbrukas t.o.m.
RaderaDu har svårt att filtrera! lite de här "prata först tänka sen" faller en del på en som har adhd.
Jag har ingen lösning på detta, men man kan alltid prata med barnet och helst inte när de precis sagt det utan ta barnet åt sidan en dag när personen e lugn. Det brukar funka bäst.
Detta kanske inte är till någon hjälp men jag hoppas du förstod något sådär av vad jag menade!
Tack för ditt inlägg och roligt att ni hade tagit upp adhd som ett ämne med då det är otroligt viktigt för oss som ska läsa till lärare!
Tack för att du vill dela med dig av ditt liv.Det är alltid mycket lättare att relatera till ämnet när någon berättar ur egna erfarenheter. Jag blir mörkrädd när jag får höra att skolan inte berättade sanningen om hur det gick för dig i skolan. Hur skulle dina föräldrar kunna hjälpa dig med dina svårigheter om de inte visste om det? Tack ännu en gång!
SvaraRaderaTack Ann-Sofi.
RaderaJag har frågat mina föräldrar många gånger detta. Men det var liksom lite annat då och man kan se det där som man pratar om mycket i kursen här på lärarhögskolan, vilken ekonomisk sociotetsgrupp man kommer ifrån. Mina föräldrar är "vanliga" fabriksarbetare och kanske inte sympatiserar så mycket med skolan. De tyckte nog att det var bra att vi bara gick dit. Jag kan se så många pusselbitar falla på plats nu när jag läser på högskolan, vilket jag tycker är as häftigt. Mycket sådana där "aha" upplevelser.
Tack för ditt inlägg =)
Otroligt intressant läsning, men samtidigt skrämmande! Man bli upprörd! Hur kan vuxna behandla barn på detta vis? Känner dock igen mig... Kämpade med min läsning och mitt skrivande utan att någonsin bli bättre. Orkade varken skriva eller läsa så blev lätt uttråkad och fick höra att jag störde klassen och att jag "var tvungen att koncentrera mig bättre" Det var på något vis mitt fel att jag inte lärde mig läsa och skriva.På samma sätt som i ditt fall berättade lärare för mina föräldrar att jag hade svårt för att koncentrera mig och att jag med jämna mellanrum fick sitta i grupprummet för att inte störa klassen. Faktum var att jag då kunde läsa bättre, det var ju tyst där. Men det insåg ingen lärare. Inte förrän slutet på åttonde klass frågade en lärare mig. - Kan du verkligen inte koncentrera dig, eller är det så att du inte kan läsa? Resurserna på den tiden för elever med dyslexi fanns inte direkt så jag fick läsa högt för min mamma.... Sen vart de inget mer med detta.
SvaraRaderaTack vare en estetik linje på gymnasiet hade jag orken på de lektioner som krävde läsning, lärarna hade även mer individualiserad undervisning vilket gjorde att de gav mig bättre förklaringar på uppgifter, oftast muntligt. Jag fick även möjlighet att arbeta tillsammans med andra klasskompisar så att vi kunde hjälpa varandra. De insåg att bara för att jag inte läste lika bra och snabbt som de andra så förstod jag inte sämre utan hade annat att tillföra gruppen.
Samtidigt som man kan bli irriterad och arg över hur de behandlade en, att man inte fick hjälp så kan jag idag vara glad över deras "misstag" För sporrar mig att bli lärare.
Tack för ett bra inlägg!
En intressant fråga, när är du född? Låter lite som en tid då jag gick. Pratar jag med en som är 10 år yngre än mig, så har oftast inte dem alls många samma upplevelser som många i min ålder har. Kan det bero på att lärarna som en annan hade redan då, var ett utdöende släkte? De där gamla stofilerna som går med rak rygg och vet bäst. Det är säkert dem som har förstört den "auktoritära lärarrollen" idag. haha nä jag vet inte, men det kanske finns ett samband (?!)
RaderaTack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Alltid så kul att läsa, just för att det är de barnen som vi kommer att arbeta med. Sen är vi alla olika, men en bra kommunikation med barnet är oerhört viktigt oavsett diagnos eller inte.
Tack Mimmi för inlägget och att du delade med dig av ditt liv =)
jag fick stort nytta av det du vill berätta om som handlar om ditt eget liv.Tack.
SvaraRaderaDet är fruktansvärt att inte förstå ett barn med funktionsnedsättning andra svårigheter och dessutom bli kränkt av läraren eller pedagogen. Hur tänkte de?!
Vi som ska jobba som lärare får stor nytta av att veta hur det var på den tiden som du gick skolan liksom hur de hanterade elever som hade svårigheter med skolan. Man kan se skillnader med hur det var att bemöta eleverna än vad man får se idag.
Ja du Rojin, hur tänkte dem? Tror inte alltid de tänkte så mycket. Det var nog det som var problemet. Var ingen som granska sig själv eller någon annan på jobbet? Alla skötte sitt. Idag är det skillnad, då tar vi hjälp från varandra och ska vara kritiska till vårat egna förhållningssätt. Idag känns det som att vi lärare vill bli bättre och all kritik är välkommet.
RaderaJag hoppas att någon kommer våga säga till mig om jag gör fel.
Sen får man absolut inte vara en lärare som låter barnen bete sig illa och göra hur dem vill. Lätt att man tänker för mycket, att man inte vill vara dum mot ett barn. Det är viktigt att våga vara vuxen.
Tack för ditt inlägg =)
Tack för ett jättebra och intressant inlägg och att du delar med dig av din historia.
SvaraRaderaDetta är en otroligt viktig erfarenhet som du kan ha med dig i din kommande yrkesroll, men du har också väckt tankar hos oss åhörare när du berättar om dina erfarenheter, modigt gjort att du vågar berätta din historia.
Något som jag tycker är väldigt märkligt fortfarande i dagen samhälle och skola, det är att vi fortfarande pratar om svårigheter som ett stort problem i skolan och att vi pekar ut elever med att vi placerar dem i stödgrupper. Alla barn som behöver extra stöd vet om det själv, man vet att man är inte lika bra som alla andra. Uppmuntarar vi inte då eleverna i tidig ålder till att skapa en dålig självkänsla, med att placera dem i stödgrupper? Som specialpedagog så tycker jag att man skall befinna sig i klassen och finnas till för alla, vissa behöver mera stöttning självklart, men det går att hjälpa dessa elever på ett sätt som är mindre märkbart. Stödundervisning skall finnas i klassrummet, och inte i ett annat klassrum där de som har svårigheter enbart skall finnas.
Som lärare är det viktigt att jobba med samhörighet i klassen och man vill ju att varje elev skall få blomma ut till den personen som den har rätten att vara. Så gäller det även med barn som har svårigheter. Då gäller det att hela tiden ligga steget före och planera utifrån eleven och ge den stöd. Kan vi ge stöd i klassrummet så skapar vi en starkare självkänsla vilket gör att det skapar lust till ett livslångt lärande.
Jag känner igen mycket det du beskriver då min systerson som har autism har svårt att sitta still och han har haft många jobbiga stunder i skolan bland annat i stödgrupper. Tills han kom till en klass som hade den bästa läraren man kunde tänka sig. Han sa att han jobbar med barn med särskild begåvning istället med barn som har svårigheter. Han menade på att barn som har en diagnos har en sådan kunskapsbank som vi ”normala”inte har. Det handlar bara om att det tar lite längre tid att förstå, men bara man ger eleverna tiden till att förstå, då känner de genast ett lugn istället för frustration.
Tack för ett bra inlägg!!
/Emelie
oj såg att jag inte svarat dig. Ber om ursäkt.
RaderaMycket klok lärare din systerson fick. Värmer i mitt hjärta=)
Allt gott/MArika
Det är verkligen viktigt med atmosfären kring specialpedagogisk undervisning så att de barn som har sådan undervisning inte ”pekas ut” och ses som avvikande. Jag kan tänka mig att det måste kännas väldigt jobbigt att dels bli tillsagd i klassrummet att koncentrera sig, sitta stilla och arbeta och dels få gå iväg på enskild undervisning eftersom det inte går att koncentrera sig eller sitta stilla så länge som de flesta andra barn.
SvaraRaderaPå den skolan där jag arbetar har vi specialpedagogisk undervisning för små grupper och enskilda elever. Grupperna varieras och de flesta i klassen, även de som inte är i behov av extra stöd, ingår i grupperna och går till en av speciallärarna någon gång per vecka. Det är populärt bland eleverna att gå på dessa lektioner och det är något som ingår i vardagen.
Fantastiskt att höra. Glad jag blir att alla olikheter möts på skolan du arbetar på. Oavsett bakgrund så får eleverna feedback på den nivån den ligger. En elev som är duktig i skolan behöver också utmaning och bli puschad. För ibland kan man uppleva att en elev som har det lätt för sig, blir på sikt uttråkad och en negativ effekt kan uppstå. Det är viktigt att bemöta olikheterna!
RaderaPrecis som du säger, atmosfären kring specialpedagogisk undervisning är viktig.
Tack Mikael :)
Jag tröstar mig med att det var då detta hände och att våran syn ändras på hur man ser på barn som behöver extra stöd men efter att sett min sons lärare så inser jag att man behöver en skopa tur och lite medvind för att som barn i dagens skola med extra behov för att få en bra skolgång. När jag gick i skolan och fick gå till pedagoger så var det skoj och en bra lektion för att jag äntligen kände mig smart men de lektionerna var inte många. Idag kan jag undra hur blind en lärare kan vara utan att märka när en elev halkar efter. Ok jag varken hördes eller syntes utan satt lydigt på min plats utan att göra väsen av mig men herregud vad alla mina lärare missade hur jag mådde och vad jag kunde eller snarare inte kunde. Nu har jag fått revansch genom att jag kan kämpa för mina barn ska få den bästa grund de kan få att stå på och jag hoppas att även du har fått revansch och idag kan inse att du duger och är grym precis som du är med dina olika personlighetsdrag.
SvaraRaderaHärligt Fia.
RaderaDet är många i dagens samhälle som är revansch sugna =)
Personliga erfarenheter ökar förståelsen. Alla har sitt bagage och säkert varit med om tråkiga händelser. Ibland kan jag känna att jag hade tur, för detta har gjort mig till den jag är.
Tack Fia
Jag beklagar vad du har varit med om Marika och känner med dig och de två andra pojkarna! Din liknelse med att säga till en blind och en rullstolsbunden att "titta noga" och "gå rak", är likadant som att säga till en person med adhd att "sitta still", kommer jag verkligen att ta med mig i min kommande yrkesroll! Otroligt bra jämförelse! Det fick mig att tänka till på djupet.
SvaraRaderaJag vill även hylla dig till att du valt att bli lärare trots de negativa händelser som du varit med om i skolmiljön, och jag tror att du kommer att bidra med mycket inom skolväsendet, inte minst för de barn med adhd.
Tack för att du delade med dig så personligt!
Kramar
Tack Kristina.
RaderaNästan jag blir rörd och vill börja grina lite för att alla skriver sådana fina saker.
Kul att jag kunde bidra med något. Jag brukar dra den jämförelsen för att den är lätt att förstå.
Jag har haft roligt i skolan också(dock mycket bus). Men detta inlägget var för att rikta sig mot den specialpedagogisk som faktiskt har funnits och att vi kan lära sig av varandras livserfarenheter.
Tack Kram
Ett riktigt bra inlägg Marika! Både intressant och gripande. Jag hoppas innerligt att det inte ser ut så här ute på skolorna nu för tiden. Att "skicka iväg" elever som kanske redan sticker ut i klassen är verkligen inte OK tycker jag. Jag tycker inte att man ska peka ut dem på det sättet. Jag tror att det är mer effektivt om hjälpen sker i klassrummet bland de andra eleverna så gott det går. Man måste skapa förståelse för de barn som har diagnoser eller liknande hos de andra barnen. Att ha en öppen dialog i lärarkåren är också jätteviktigt, speciellt när det gäller barn som behöver extra struktur i skolmiljön. Gör alla lärare och pedagoger på samma sätt och har tydliga regler och tillvägagångssätt så skapar det en trygghet hos barnen. De vet hur det funkar när man kommer in i ett klassrum och de vet vad läraren förväntar sig av dem samt vad de kan förvänta sig av läraren.
SvaraRaderaTack för ditt inlägg!
//Felicia :)
Absolut helt rätt, öppen dialog i lärarkåren är verkligen A och O.
RaderaJag lovar, förståelse kommer man otroligt långt på.